Omtumlande dagar

Som planerat åkte jag & Emmie på nyårsdagen mot tälje för att hälsa på våra söta där.
Det nya året började fint här hemma. Vi var pigga o glada trots bara ngr timmars sömn
(för min del) och kom iväg innan 9. Ohh äntligen skulle vi få träffa alla. Glatt!
men jag hann inte längre än o svänga ut på motorvägen när min telefon ringde.
Det var min storasyster som vi skulle till.
Det hördes dåligt i luren, men jag hörde att hon var ledsen o hur hon berättade att min brors fru Catrine gått bort på natten, hemma, i sömnen.
Och det var såklart min stackars storebror som hittat henne så. Syrran var hos brorsan.
Catrines familj var där.. Kaos kändes det som?
Hjärtat slog så hårt på mig o jag frågade inte så mycket utan fortsatte mot södertälje,
mot min bror o mina systrar. Jag kunde inte riktigt förstå o det enda jag tänkte på var min brorsa, hur mår han? Hur mår Catrines barn???
Resan dit gick fort och jag skulle hämta som sagt mina syskon. Jag var fortfarande lugn.
Men när jag möts av brorsan himmelsblå ledsna ögon visste jag inte vart jag skulle ta vägen?
Vad skulle jag säga?? Jag sa ingenting. Bara kramade honom länge länge.
Och det kändes verkligen som om mitt hjärta skulle brista över o se honom så ledsen=(
Vi åkte till syrran allihopa och hela dagen var det fullt med folk hos syrran.
Eller jaa, mest närmsta familjen som såklart ville vara nära brorsan o ge sitt stöd.
Jag tycker att han var hur tapper som helst o höll modet uppe.
Tänk er känslan o förlora sin älskade o vetskapen att hon/han aldrig kommer tillbaka?
Hur kan man få in nåt sånt i huvudet?? Hur ont måste inte det göra? =(
Vi var kvar 3 dagar o 2 nätter. Sov i samma rum som brorsan och han tyckte det var lugnande o mysigt o somna in till Emmies djupa andetag o snarkningar. *ler*
Flera ggr på nätterna kunde jag vakna o lyssna på honom, men han verkade sova gott?
På torsdagen fyllde min söta gamle far år oxå. Hela 73=)
Pappa mår inte så bra,, åren gör sitt och det smärtar o se förändringarna.
Jag orkar inte gå in på det alls, men tack underbaraste Loijsan som stod vid min sida på fredagen! O tack än en gång för alla fina klappar sötnos!
På fredagen blev Carro sjuk. o joni blev sjuk. Så vi hann bara ses på torsdagen,
men vi får träffas snart igen!
Emmie blev oxå lite dålig på fredagen. Feber o dålig i magen.
O imorse hade jag oxå blivit smittad.. Helt sänkt har jag varit hela dagen.
Hur som, jag o emsan hann träffa i princip alla av våra hjärtan där hemma och det e vi så glada för! Bland alla tårar fanns det även MYCKET skratt, som alltid=)
Vi satt uppe till sent på natten igår o pratade om allt mellan himmel o jord och det kändes bara så himla bäst att vara där..
Jag har sovit 3,5 timmar inatt osså lite dålig på det, så jag är helt slut nu.
Hemresan var den längsta nånsin i mörker o halka o dundrande huvudvärk,
men oj så härligt det var att mötas av hemmadoften! *vanilj*
Jag somnade vid 20 när jag nattade Emmie. Sov visst 2 timmar.
Och nu ska jag lägga mej alldeles strax igen. Dom här dagarna sög musten ur mej,
samtidigt som jag fick ladda på med massa love från dom mina=)
Och Emmie var sååå snäll hela resan. Inge gnäll inga tårar. Blir så stolt över henne=)

Nehepp, nu märker jag att jag hoppar från sak till sak.
För mkt o berätta men ingen ork.
Men en sak ; jag är tokigt stolt över min familj där hemma i tokstan.
Ni e starka o det var underbart o se hur snabbt alla kom för att stå vid brorsans sida.
Det behövs inga ord. Så länge man finns där !
Jag älskar er allihopa där hemma!
Och ännu en gång har vi fått en rejäl tankeställare på hur viktigt det är att man är rädd om varann! Är snälla mot varann!! Rädd om tiden man har ihop !
För den kan faktiskt ta slut mycket tidigare än vad man räknat med...
Brorsan sa till mej ; Sina, vilken tur att jag & catrine somnade sams !
Jaa, vilken tur !!!

Vila i frid Catrine !