Handfallen

Mjoo, lite då o då kan jag känna mej lite handfallen o maktlös här hemma..
Det gjorde jag ofta när Emmie hade sin 3månaders kolik-period.
Nu har hon kommit i en period då inget annat duger än mammas famn o då ska jag helst gå o hon vilar hududet på min axel alt tuggar på den. *ler*
Jag tycker att det är helt underbart mysigt o gosigt, men man orkar inte kånka hela dagarna..
(Ahh, hela dagarna är o ta i. Men stor del av dagen)
Hon har varit så i en vecka nu o jag känner mej helt värdelös som inte vet VAD som är felet?
Är det magen? Är det tänder på G?
Eller har alla barn bara en sån där separationsångest-period eller vad???
Anledningen till att jag kan sitta här NU när det är nattningsdax,
var att när allt var klart o vi låg i sängen,
då vart det bajjadax. *ler*
Så nu ligger hon på sin lekmatta o kakkar klart, tittar på mej o skrattar högt.
Min lilla sötnutta=) Jag vill bara att hon ska må bra o va sådär nöjd o glad som för en vecka sen!
Att jag är trött o ser ut som 100 svåra år kan jag ta,
men det är svårt o se att ens liten har det jobbigt o att jag inget kan göra..
Tack gode gud att det inte är nå värre vajs! Tror mitt hjärta skulle gå sönder då.
Hejrrå!