Snö & hindersmässa

Imorse kom vi iväg till dagsi för sent igen!
Vad har hänt med mig??
Jag har alltid varit punktlig och svurit över vissa i min omgivning som har en tendens att ALLTID komma för sent! Jag ogillar verkligen sånt.
Men nu har jag blivit sån själv!
Jag brukar dock komma i tid när jag bestämt nåt med nån,
men just morgnar och komma iväg till dagis med mina 2 små,
jag får alltid tokstressa o sen blir jag sen iaf! Buuu för mig!
Sötaste annica undrade om jag inte kunde göra nåt innan som underlättade för mig,
men jag lägger fram kläder på kvällen o förbereder tom frullen.
Vad jag kan göra är att vakna I TID!
Men om nu barnen sover så är dom där xtra minuterna guld värt för mig!
Men, jag vet att det blir annorlunda sen när man börjar jobba igen och MÅSTE lämna barnen i tid. Nu är det ju lixom ingen som blir ledsen i ögat om jag kommer 30min försent.

Här i Örebro snöar det och idag började hindersmässan.
Jag klädde på mig & Mio varmt med kläder och tog med selen och åkte ner en sväng till mässan.
Annica & Jennie gick o fikade, för det var verkligen inge uteväder så,
men jag o Mio stannade inte på fika utan kollade på det vi skulle.
Han hängde så nöjd i selen o kikade trots skitvädret.
Klart, det är ju varmt o gott för honom där, men iaf.
Tanken av att jag måste ha en av världens lugnaste o nöjdaste bebisar slog mig igen.
Jag är så evigt tacksam för det, för jag var faktiskt beredd på annat.
(beredd men inte så värst nervös)
Emmie hade ju så svår kolik när hon var bebis.
Hon grät mycket mycket på dagarna och på nätterna var jag jämt uppe till sisådär 04,
sen somnade vi trötta båda två.
Jag kan inte komma ihåg att jag beklagade mig så fruktansvärt mkt och jag försökte att träffa andra mammor ofta ändå.
Jag gick nog som i min egen lilla bubbla och vete tusan vart vi mammor får alla superkrafter ifrån? hehe
Annica stöttade & berömde mig ofta och jag kommer så väl ihåg en gång då vi visst var hos Nina och jag fick åka därifrån ganska så omedelbart för att köra runtruntrunt med Emmie,
för då lättade magknipen, eller ja, de små blir distraherade?
Hur som, så kommer jag ihåg att en av tjejerna sa till mig efteråt att de tyckte jag var duktig som var ute med Emsan även fast det var mkt svett o tårar.
Jag blev glad, men jag tänkte att jamen det e väl såhär det är?
Livet stannar ju inte för det=)
Men NU förstår jag vad de menade, alla bebisar gråter inte så mkt och eftersom jag redan haft en liten med kolik,
är jag så innerligt glad över att Mio slapp, för hans skull och för våran skull.
Och jag är glad att jag hade alla dessa mammor i mitt liv då,
för dom stöttade mig till 100 %.
Fick jag vrida tillbaka tiden skulle jag inte ändra på nåt ändå!
Det var MIN start som mamma.
Och till min älskade Ellen som har en liten kolikbebis nu,
stå ut hjärtat, för det kommer o gå över!
En dag vaknar ni o eran sessa och gråten och det onda är väck!
Helt otrolig känsla! Jag håller på er!!!!

Nu snöar det massor!
Jag ska göra ett ryck här hemma,
sen ska jag o Mioliolej åka o hämta hem Emmie och kanske handla sej lite mjölk o kaffe o såå.
Micke jobbar till 17 idag. Skönt att han kommer hem lite tidigare=)
Puss hej