Det här med andar o sånt

För några år sen var jag väldigt intresserad av allt med det andliga.
Kanske var det för att jag hade vänner som delade mitt intresse och som kunde uppleva liknande saker som jag.
När jag väntade Emmie kunde jag känna saker,
både i hemmet och där jag jobbade.
Och jag var verkligen inte ensam om att känna att något var annorlunda på arbetsplatsen.
Jag tror, att jag var xtra mottaglig då eftersom jag var gravid och väldigt känslig?
Och för några år sen var jag kanske mera öppen?
En period i mitt liv, då jag var väldigt sårbar, då var allt som starkast.
Det är svårt att förklara, utan att låta som en toka,
men jag kunde tom känna en svag beröring.
Var det nåt eller var det bara inbillning???

Vad som fick mig att tänka på allt detta nu,
är att jag inte känt just något sen lilla Emmie låg i magen,
däremot så blev Emmie förskräckligt rädd för något hon såg,
när vi var och hälsade på hos några vänner för några månader sen.
Hon pekade DÄR MAMMA DÄR och man riktigt såg hur galet hon tyckte det var att jag inte kunde förstå vad hon pekade på ???
Men mamman i huset visste direkt vad det handlade om för tydligen hade deras lillflicka oxå stirrat på nåt i hallen ett antal ggr.

Vad tror ni om såna här saker?
Jag tror starkt på andevärlden.
Att det finns så mkt mer som man inte riktigt kan förklara / ta på.

Men en sak har jag funderat många ggr över ;
jag har varit på några seanser,
ni vet när de som gått bort tar kontakt med oss,
men varför tar inte min mamma lr min bror kontakt med mig då??
Kanske för att de inte trodde på samma sak som mig?
MEN, min mormor då?
Min mormor var väldigt synsk, skrockfull och trodde på spådomar,
hon om nån borde väl isåfall 'ta kontakt' lr berätta på nåt vis att de har det bra där de är.
För det hoppas jag verkligen, att de har det bra menar jag!

Fast jag ska berätta en sak,
i min gamla lgh i tälje och även här i örebro i lgh innan kunde jag känna som att det fanns nånting, i hallen, inget farligt alls, inget jag var rädd för, men det fanns nåt!
En dag ringer en vän till mig, (då var jag gravid med Emmie)
som jag INTE berättat nåt av detta för,
och hon i sin tur berättar för mig att hennes vän, som bara hört talas om mig men aldrig ens träffat mig, hade av nån konstig anledning drömt om mig och hon kunde beskriva min gamla lgh i tälje helt på pricken.
Hur som, denna kvinna ville bara hälsa till mig genom min vän,
att det jag har känt och det jag känt ofta på sistone var inget att vara rädd för.
Att det är en ung man, mörka lockar, lång, med ett så varmt och vänligt leende osv osv,
det är HAN som är hos mig och vakar över mig.
Gravid och känslig, tårarna bara sprutade och jag fick inte fram nåt,
hon beskrev just Kaikka på pricken, min storebror som gick bort bara 27år gammal.
Nu blir jag lite ledsen i ögat för det här har jag inte tänkt på på ett bra tag.
Jag undrar så, att om Kaikka fanns hos mig då,
finns han här ff eller vart tog han vägen isf??

Ja nu vart det här ett ganska så rörigt och flummigt inlägg *ler*.
Hur som, känner jag nada i vårt nuvarande hem och så vill jag att det förblir,
just nu iaf =)