En sån där dag...

Idag är det en sån där dag igen,, då tankarna o känslorna flyger iväg..
Mycket tänker jag på min mamma.. Hur hon var. Det jag minns av henne..
Jag antar att mkt av dom tankarna dyker upp nu eftersom jag själv är mamma?
Jag har ALLTID varit en MYCKET känslig tjej,
men att visa tårar har varit jobbigt för mig.
Jag pratade med min storasyster,
som tog hand om mig efter att mamma gick bort när jag var 8år.
Hon berättade för mig, att jag aldrig grät efter mammas borgång.
En gång, när jag var 10år, hade hon sett mig gråta i smyg o prata med mammas fotografi.
Efter det såg hon mig aldrig gråta igen. Jag nämnde nästan aldrig mamma.
Hon berättade även för mig, att någon bekant till familjen hade nämnt mammas borgång
o sagt typ stackars lilla flicka om mig.
Men då hade jag bara sagt ;
Jaa, men jag är lycklig för att jag fick ha min mamma i 8år! Vissa får inte ens det.

Jag undrar hur en liten flickas hjärna och hjärta funkar då?
Hur kände jag? För jag kommer inte riktigt ihåg.
Det är som nåt som jag bara låtit bli att tänka på,under alla dessa herrans år?
Är det pga henne som jag har så svårt för att visa tårar?
Eller är jag bara sån?
Jag saknar min mamma, varenda dag.
Och jag önskar att hon fanns bland oss så jag kunde dela allt det fina jag har i mitt liv med henne.

ALLT i livet har sin mening och jag är inte ledsen.. Bara väldigt väldigt känslig.
Jag blir känslig när jag tänker på sånt,
för jag vill av hela mitt hjärta alltid finnas vid min lilla Emmies sida. Alltid alltid.

Ohh mitt hjärta känner så himla massa må ni tro,
även fast jag så inte ofta berättar det kanske?
Men nu dröjer det till nästa gång jag blottar mig såhär. *ler*