Synd o klaga!

Detta fick jag idag =)
Roligt o åka pappas bil=)
Jag & Micke pratade tidigt imorse om att det är synd att klaga över livet,
det finns dom som har det så himla mkt värre.
Även fast vi inte lever i överdåd (kan man säga så?) så har vi det gott,
mer än gott.
Vi har tak över huvudet och magarna behöver inte skrika av hunger,
vi kan hålla oss varma och vi är friska.
Och vi har varann! vad mer kan man begära??

Jag o Ida smsades senare på dagen och hon kom in på samma sak.
Så nog har vi det fint!

I framtiden, när barnen är lite större, jag har fast jobb och vi bor lite bättre,
vill jag så gärna bli en jourfamilj.
Den tanken har jag haft så länge jag kan minnas.
Enda nackdelen då skulle nog vara att jag är väldigt känslosam och har väldigt lätt för mig att fästa mig vid såna jag tycker om.
Men å andra sidan måste man nog vara väldigt empatisk som person om man ska bli en 'jourmamma'.
Det är ju samma sak med arbete inom vården,
många ggr undrar jag vad vissa kalla och hårda människor som är så trötta på sitt jobb har att göra där??
Byt yrke!
Som tur är, är de människorna få i mina ögon iaf.
jag har fått mig många tankeställare på sistone då jag läst patienters journaler och lyssnat på deras historier.
Det är helt ofattnart hur livet kan vända på en sån kort stund!
Från att vara helt frisk till att bara rasa ihop och bli liggandes på sjukhuset i månader tills läkarna hittat att man har en obotlig och ovanlig sjukdom.
Nee, jag är glad för att jag har det så bra som jag har det och jag önskar inget hellre än välmående till alla.

En annan sak som jag inte får ur min skalle är mordet på 4åringen.
Jag fattar inte!
Vad är det för värld vi lever i?
tankarna går givetvis direkt till mina egna små,
dom är ju mitt allt och jag skulle inte klara av om nåt hände dom!
För många år sen blev en pojke ihjälhuggen med en sax av en jämnårig kompis,
de var nog i 10års ålder eller nåt?
Hur som, mamman arbetade på sjukhuset.
Hon var borta länge och när hon kom tillbaka såg man sorgen i hennes ögon.
Jag kunde föreställa mig hennes smärta, men nu när jag är mamma själv kan jag verkligen föreställa mig den 1000ggr bättre.
Godegud, mitt hjärta går totalt sönder när jag tänker på´t.
Jag undrar hur hon mår idag, om hon tänker på sin lilla son lika mkt fortf?
jag misstänker att hon gör det.
Hon har nog lärt sig att leva med det, men smärtan lär alltid finnas kvar.