Nu är det över

Vi fick åka in till iva/postop genast när vi kom till Linde imorse.
Personalen var så himla gulliga och förklarade allt så himla fint för Emmie,
visade på nallen hur man sätter kanyl, hur hon skulle få andas i masken osv osv.
Emmie var lugn o blyg,
sen fick hon en hutt lugnande,
satt o gungade/vaggade på sängen, försökte stoppa in medicinsprutan i näsan och helt plötsligt lutar hon sig lugnt på kudden o säger ;
mamma,, det e sköööönt o va här.
hehe, älskade liten.
Efter att vi träffat narkosen, sköterskor och läkare var det dax att åka in på operation då.
Även där fick hon vara med på ALLT som skedde, de var sååååå duktiga med barn.
Och även med mamma, som var lugn, men hjärtat slog i 180 och gråten växte i halsgropen.
Emmie fick själv hålla i masken och andas in nåt lugnande först.
Sen förklarade de att snart kommer hon att somna,
men kommer säkerligen bli 'spattig' innan hon somnar in.
Jag strök på hennes arm och hon andades på fint med uppmuntran.
Narkosen nynnade nån barnsång.
Hon började streta emot i några sekunder,
Sen hör jag bara, nu somnar hon, dax för mamma att gå ut o vänta.
Snabbt tog en sköterska hand om mig och visade mig tillbaka till väntrummet.
Så fort hon gått sprutade tårarna.
Det kändes så overkligt.
Och så himla hjälplöst.
40min skulle op ta.
Efter en timme hade jag inte hört nåt...
Men efter 1 tim + 20min kom doktorn ut och berättade att op hade gått fint.
Dock hade Emmie svarat på narkosen som en astmatiker.
Därav ville de helst inte skriva ut starkare smärtlindring till henne,
för det kunde påverka hennes andning.
Polyperna hade varit väldigt stora, halsmandlarna hyvlade de och nu var hennes vänstra öra rensat,
som tydligen var rejält täppt.
Evt blir det hörselkontroll om ett tag?

Äntligen efter över 2timmars väntan hämtade iva-sköterskan mig och jag fick träffa min lilla sessa som sov. Hon var lite blodig runt näsan och munnen och andades i en mask.
I timmar vaknade hon av o till,
var orolig, men inte spec ledsen.
Men man kunde se förvirringen i hennes stora ögon.
Hon blev bra smärtlindrad och sov gott på det,
men sen började hon kräkas.
Kräktes och kräktes och hon har kräkts till för en halv timme sen.
Lilla älsklingen orkar inte stå på benen,
knäna skakar så fruktansvärt.
Och innan hon somnade nu höll hon för sina öron o sa att hon hade såså ont =(
Kanske måste jag ringa dr imorgon för att få nån medicin iaf?

Och inte nog med våran dag på Linde,
så kom Micke hem med Mio idag,
som hade ramlat ner från klätterställningen/rutchkanan och slagit i munne riktigt rejält.
Han stod där i dörröppningen med blodiga galonbyxor, luva på huvudet och tröjan var blodig,
blod runt munnen och överläppen var (är) 3ggr så stor som vanligt.
Och när han får syn på mig hör jag ett snyftande mammaaaa och hans ögon fylls av tårar.
Älskade älskade lilla pojke.
han har en sån förmåga att se så fruktansvärt ledsen och stackars ut.
En annan fick andas djupt för att inte börja gråta.
Uh mitt mammahjärta har gått i bitar flera ggr idag.
men, mitt mammahjärta är så OTROLIGT stolt över vilka tappra små barn jag har!
herregud säger jag bara, Emmie har varit 100ggr duktigare än vad jag nånsin hade varit i hennes sist.
Så lugn och så fin. helt med på noterna liksom.
Godegud vad jag älskar mina små.
Och godegud vad jag är trött nu! ;)

Thank you lord att denna dagen är över nu!