En smula ågren

Jag är så glad att arbetet sätter fart igen,
men hjälp vilken ångest jag har för mitt schema.
100% skift med MÅNGA kvällar.
Det känns som att jag sviker mina små när jag inte kan hämta dom från dagis, finnas där när de lägger sig och ja ni vet.
Och det är så tufft att orka med dag + kvällsjobb när man har små barn.
Hur orkar ni, hur gör ni, mina vänner, ni som jobbar skift?
Det känns som att min hjärna går konstant på högvarv för all planering så att allt ska flyta på så fint som möjligt.
Allting går, det vet jag ju,
men godeguuuuud vad jag längtar till den dagen jag får arbeta raka veckor.
Att ha samma rutiner och inte ett nedra hattande.

Jag har alltid älskat mitt jobb inom vården, vilket jag gör än,
men, jag börjar känna att jag har nog gjort detta nu?
Dax att byta inriktning?!

Sen tror jag faktiskt att nervositeten gör sitt också?
Jag har varit ett tag på Skebäck och där känner jag mig så himla trygg.
Jag har inte varit på Usö på ett halvår och man glömmer rutiner rätt så fort.
Avd 82 är så STORT!
Jag vet inte ens på vilken av de 4 avdelningarna jag är stationerad?
Det är så många patienter, och såååå mycket personal och trots att jag varit där till o från i fem hela år, har jag inte lärt känna nån.
jag har liksom ingen att ty mig till.

Sen att man knappt vet från dag till dag vart man ska vara, är en annan femma.
Ja jag säger bara godegud ge mig mod o styrka och LUGN!
Måtte detta år gå snabbt nu!!!
Nytt år, nya tag, nya utmaningar och förhoppningsvis ett arbete dit jag kan gå med lugn och harmoni i hjärtat och känna FIFASIKEN vad jag älskar mitt jobb.

Och att komma hem till mina små och orka/kunna vara den bästa mamman som man bara kan vara.

Jag försöker att intala för mig själv just nu att allting kommer att gå bra!!!