Lugn och sansad..
Dock knäpptyst! Ville typ inte inte svara på några frågor,
men det är vi vana med.
Hon blir jätteblyg när nytt folk talar med henne.
Hur som haver,
att sätta in nål gick galant, inte en min rörde hon.
Sen fick hon en hutt! Smärtstillande / lugnande och något som vidgar hennes luftrör då hon reagerat på förra narkosen.
De pratade nåt om spasmer?
Jag vågade inte ens fråga, för jag var redan på tok för nervös för det här med sövningen.
Däremot nämnde jag det xtra för både narkosläkare och narkossköterskan,
så de verkligen INTE skulle missa det. Livrädd!
Väl inne i stoooora op.salen fick Emmie nåt mer medel just för andningen.
Det kunde göra henne torr i munnen/strupen sa läkaren.
Sen fick hon morfin.
Efter halva dosen bara blev hon jääättttetrött.
Och alldeles lugn var hon helatiden.
Mitt hjärta däremot slog i 280, jag kunde riktigt känna slagen genom tröjan.
Men jag lyckade hålla mig lugn och le mot min lilla tösa...
In med resten av morfinet, sen sömnmedlet -
nu får du säga god natt till mamma!
Sov sött hjärtat hann jag med, och sen sov hon och mamma skulle ut från salen.
Jag vet inte riktigt hur jag lyckades ta mig ut, för allt snurrade.
men en manlig sköterska följde mig hela vägen, en låååång väg kändes det som.
Du har en sån duktig flicka, och du är oxå duktig,
hörde jag honom säga...
Jag fick inte fram ett ord för jag fick knappt nån luft och tårarna brände bakom ögonlocken.
Jag nickade bara.
Sen snurrade det till och jag höll på att kollidera med en dörr.
Fyfasiken alltså,, den där känslan av maktlöshet!
Efter typ 45 min tror jag,
körde dom in Emmie till uppvaket.
Snorpan var alldeles blodig runt munnen och näsan,
men hon sov tungt och skönt och allt hade gått bra!!!!
Hon sov länge!
Och var väldigt väldigt snurrig efteråt.
Men efter en piggelin orkade hon stå en stund på benen iaf och strax efter att läkaren varit hos oss fick vi åka hemåt.
Däremot kom inte kisseriet igång,
så nu ska vi få henne o pinka lite så vi slipper åka till farbror dr ikväll igen...
Iallafall,
på väg till bilen stannade vi till vid cafeterian.
Jag hade ju lovat Emmie en tidning.
Vi valde snabbt en tidning och i kön tittar jag ner på henne.
Hon är alldeles likblek och jag försöker få upp kräkpåse ur min överfulla väska i panik.
Men hann inte!
Buuuuääääää över cafégolvet!
Shit shit shit!
Folk runtomkring, vårdpersonal som väntar på sin beställda mat!
Jag hinner säga - DET ÄR INTE MAGSJUKA HON HAR BLIVIT OPERERAD!
Och i samma stund har vi 3-4 sköterskor vid oss.
En hämtar papper, en håller mina saker, en hjälper mig att torka spyor (utan handskar dessutom!)
och en annan tar skräpet och springer iväg med det.
Och den sista säger ; gå före mig, betala tidningen så hon får den!
Hade det inte varit så att jag hade en likblek 20kilos tösa på höften och en blytung väska på axeln,
hade jag kramat dessa tjejer!
Andra hade hoppat 10m bakåt, men de här rusade fram för att hjälpa oss.
O torka kräk liksom!
Helt otroligt enligt mig. Änglar finns!
Och för den delen, all personal på Linde som vi stött på, vilka underbara människor!
Men nu är jag trött,
så jag ska lägga mig och vila en stund brevid Emmie.
Som fortfarande är väldigt väldigt trött och blek.
Hur som haver, jag är så otroligt tacksam över livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar