- ONE DAY

Ledig helg!

I fredags em åkte jobbarpyjamasen av och jag skyndade mig mot barnen och en ledig helg!
Uuuuu så skönt!
För det mesta har vi varit hemma.
Ätit gott, pysslat, umgåtts, och så får det bli idag med.
Jag känner att dagarna bara går.
Allt går bra, men det är fullt upp att orka med...
Lediga dagar då man samlar krafter för att sedan orka vidare behövs verkligen!
Jag har 2 jobbarhelger framför mig,
men nu tar vi vara på den här lediga underbara dagen.
På schemat står Kinamat & sen Memory med mina små.
Puss på er!

Pyssel =

Gårdagens projekt!
En enorm pompom-rislampa till Emmies blivande rum.
Massa pyssel och många timmar, men jag blev grymt nöjd.
Nu längtar Emmie ännu mera till hon får inreda sitt nya rum =)

Vänner...

Så sant som det är sagt ;
Vänner är den familj vi själva väljer!
Tack för den fina tavlan & pratstunden världens finaste Malin-puppa. LOVE!

My heads under water....

My heads under water but I´m breathing fine...

Lite så känns det...
Som att huvudet är under ytan, men jag andas på iaf...
Dagarna går, men saknaden är stor.

Jag har jobbat hela helgen och igår var min 1a dag som 'självgående'.
Det gick bra!
Men shit vad mycket man har o lära sig alltså.
Akutvården är en helt ny värld för mig, men jag gillart!
Dock är jag heeeeeelt slut när arb.dagen väl är slut.
Knappt så benen bär mig till bilen, hehe.

2v

(gammal bild)

2 veckor har gått sen pappa lämnade jordelivet...
Om jag ska vara ärlig, så känns ingenting av det som hänt verkligt, för fem öre!
På begravningen kändes det som om jag liksom stod utanför,
och bara tittade på...
Flera grät, men jag, jag svalde och svalde och kände mig bara tom!
Det kändes liksom inte verkligt iallafall...
Men det käns skönt att begravningen är över...
Jag antar att jag får börja bearbeta allt nu...
Och kämpa vidare med alla känslor och tankar,
sen blandar vi det med nytt jobb o all nedra planering med huset.
Just nu känns det som att ORKA!?
Men klart man måste orka!
En dag i taget!

What a week!

Vilken vecka det har varit!
Fullt ös medvetslös kan man säga.
5 dagars inskolning på mitt nya jobb, akutvårdsavdelningen.
Jag har redan hunnit se så himla mycket, lära mig nytt, försöker för fullt lära känna igen o komma ihåg all personal och ALLA RUTINER OMG.
Kaos i huvudet!
Men det har gått bra och jag kan nog trivas.

Dock känner jag,
att jag har så mycket känslor inom mig, så mycket sorg,
men ingen tid att känna.
Känner mig ganska så slutkörd...
Idag har jag varit ledig,
men har fixat allt inför begravning/minnesstunden.
Kläder till alla, hämta blommor, baka till fikat efter, osv osv....
Körde Emmie på kalas förut.
Då passade jag och Mio att fixa o åka ärenden men samtidigt mysa tillsammans så gott vi hann med.
Jag hittade fatet som är på bilden.
Kände att den måste jag ha!
Älskar sånt! Ljus och vackra saker skapar ett lugn inom mig.
I hemmet, och i mitt hjärta...
Aja, alla saker är bra förutom de dåliga hehe.

Nu måste jag fortsätta här...
Men först får det nog bli ett varmt bak, bakom låsta dörrar.
Där kan jag få känna & tänka, i lugn o ro...

Kärlek till alla rara, var rädda om varann!

Mycket nu...

Igår började jag mitt nya jobb på ava.
Fick världens jädra rivstart. Var kanske inte rado att möta så sjuka patienter,
men, jag är glad att jag klarade av dagen.
Idag väntar ett kvällspass.
Jag önskar bara denna veckan kunde vara över...
Begravningen som väntar om ngr dagar.
Vill att det ska vara över,
för jag tror att man på nåt vis kan börja bearbeta det hela på ett annat sätt efteråt?
Dessa vackra blommor från Tezz & hennes kära blommar än.
jag blir så varm om hjärtat när jag tittar på dom...

Love & peace

värmer hjärtat

3 dagar innan pappa blev dålig,
var jag och barnen till södertälje för att umgås med pappa och alla andra hjärtan.
Vi fick en hel dag, en supermysig dag.
I timmar satt jag brevid pappa och lyssnade på allt han hade att berätta.
Pappa som annars oftast satt ganska tyst,
verkade helt plötsligt ha så himla mycket att säga.
Och det kändes som att han tyckte att det var skönt att få ur sig saker som han säkerligen funderat över väldigt länge.
Sen greppade han en penna och papper,
och förde lappen över bordet till mig.
Med lite skakig handstil stod det Mi amo sina.
Vi sa ingenting. Men mitt hjärta blev alldeles varmt.
Den lappen var bland det finaste jag fått.

När pappa skulle gå, berättade han att han älskade oss.
Det var oxå en sak, som han aldrig nånsin sagt.
Jag visste ju det, men att höra dem orden kändes stort.

På vägen hem fick jag en stark känsla av att detta skulle vara sista gången.
Ack så rätt jag hade...
Men jag är glad, att vi fick just den dagen...

En fin vän har kopierat texten som pappa skrev till mig och gjort ett smycke till mig.
Den kommer jag att bära nära mitt hjärta, och minnas pappa med värme & kärlek.