fredag 9 oktober 2009
torsdag 8 oktober 2009
Våran torsdag
Bara jag som är hyfsat pigg på det här bygget ???=)
Idag har vi egentligen bf! Konstigt då prinsen redan e här hos oss=) Jag har varit till mvc idag. Tagit blodprover ; värdena e på väg upp=) Tagit bort agraffer (stygn) o såret läker fint. Livmodern var fortf förstorad sa bm, så det kan hända att jag får redigt ont nån gång då o då. Bra o veta vad det kan bero på då! Och vågen visade minus 10kg. Istället för en badboll har jag nu en fotboll med dåligt me luft på magen haha. Mio har mest sovit idag. Som bebisar gör! Då har jag mera tid över för emmie som verkligen behöver sin mamma just nu. Mkt blandade känslor o få en till här hemma som man måste dela mamma & pappa med=) Men oftast funkar det fint! =)
onsdag 7 oktober 2009
tisdag 6 oktober 2009
Magknip!
Min lilla gos har magknip på kvällarna och när man spolar lagom varmt vatten på lilla romppan blir han såhär lugn. Sötnosen!
Precis samma knep hjälpte på Emmie ;)
måndag 5 oktober 2009
Måndagmorgon <3
PUSS PÅ DEJ LILLBRUSHAN ! <3
GOOOS!
Japps, såhär vill lilla pippilotta gå runt här hemma!Med Foppa-tofflor som tant Milla köpt o med vantar som tant Ida köpt.
Dom matchar iaf !!! =))
Och såhär blev köket. Ska köpa antingen en längre barskiva med 2 barstolar till sen?Eller så blir det en köks-ö som börjar från väggen?
Men det här får duga tills vidare.
Nu väntar vi på att min bm från Mvc ska komma på hembesök o väga lille Mio.Hoppas på viktökning!
Plutten har varit dålig på o äta sen vi kom hem.
Han har varit slö o inte orkat riktigt,
men idag har han ätit gott o verkar genast mkt mer vaken & alert. Det gillar vi!
Själv gjorde jag visst nå fel igår när jag tog sprutan som jag ska ta i några dagar?
För efter att jag duschade varmt IDAG började det blöda från stickhålet o det är inte dåligt vad det rinner från det lilla hålet på låret. Jag byter o byter plåster här men det vill inte sluta blöda.
Jag har inge ont! Bara blå. tycker bara det är märkligt att det kan bli så...
Jajja. Idag känns det som en himla bra dag !
Trots huvudvärk o trötthet. Jag måste köpa järntabletter!
Pusshej nu kommer våran Bm!
Jusst, konstigt o se baby-ticker´n räkna ner fortf då vi redan är hemma med våran prins!
söndag 4 oktober 2009
05.30
Helt tyst o stilla i hemmet 05.30 imorse.
Nyvaken, nymatad o nytrött igen=)
Oooo mitt hjärta har smält totalt för denna lilla pojke <3
lördag 3 oktober 2009
MIO
Den 30/9 kl. 09.15
fick vi en liten underbar Mio pojke, 3305g & 48cm ren kärlek!
Han har mörkt hår,
lik sin syster & pappa, men ändå en hel del lik mig oxå.
Kl.07 (eller faktiskt några minuter för sent) rusade vi in på avdelningen.
Jag var tokförkyld o hade knappt nån röst kvar.
Nervös som tusan!!!
Dom förberedde mig för op.
08.30 var det våran tur. Kördes till op och där gick det undan.
MASSA personal överallt, alla precis lika goa o trevliga!
Jag blev tvättad, fick mediciner, olika sladdar & slangar korst o tvärs,
saker som pep och
mina händer droppade av svett.
När det var dax för narkosen att sätta igång var jag som svettigast.
Tänk om jag skulle hosta till!!!
Jag satt blickstill o kutade med ryggen allt jag kunde medans bebisen sparkade i magen.
En narkossköterska stod mittemot o lutade sig mot mig o höll om mina armar.
Jag satt o stirrade på Micke som satt mittemot med sin fina rymddräkt o snurrade nervöst på kameran som han vid det laget stoppat in i bebins mössa! haha
Narkosen frågade helatiden hur det gick,
men det jobbiga var att jag kunde inte svara,
rösten kom inte ut för min hesa hals.
Hur som, allt det gick toppen och sen gick det verkligen undan!!
Jag kände verkligen allt, men jag kände ingen smärta.
Jag började svettas nåt så kopiöst o narkosen torkade bort dropparna från mitt anikte o bedyrade att det var helt normalt, det var bara mitt blodtryck som sjönk.
Det gick så snabbt, helst plötsligt känner jag bara tryck för magen,
narkosen kikar över 'draperiet' o säger Oj det gick fort nu kommer bebisen!
Jag hör ett litet ljud, det var min bebis!!!
Brister ut i gråt o tittar på Micke kommer jag ihåg.
I nästa stund visar dom snabbt en liten blåblå bebis som såg precis ut som Emmie när hon föddes !
Vad blev det? hör jag Micke säga.
Dom lyfter på ena benet o där ser jag en stooor pung, haha, tom jag fick röst då.
jag måste ha låtit som en tonårskille i målbrottet som jag 'skrek rakt ut' haha,
jag blev såååå lycklig o tårarna spruta o jag hörde grattis överallt;)
Utan att jag fick ta på min prins gick dom ut med honom och det visste jag skulle ske!Men det tråkiga var att dom kom aldrig tillbaka,
utan visade lilla Mio lite snabbt bara,
Micke bar på honom o han inlindad i ett vitt täcke.
Han var så fin o jag kände mig som världens lyckligaste=)
Hur som, fick dom skynda sig till BarnIntensiven eftersom lillen hade svårt med andningen.
Svalt massa fostervatten o var helt enkelt inte riktigt redo o komma ut till den stora världen än..
Jag låg kvar o blev sydd och hörde hur dom dividerade om blodtransf.
(jag hade förlorat nästan 2l blod. Hade tydligen ytliga blodkärl i magen)
Sen fick jag fick ligga på uppvaket själv.
Efter en stund kom Micke och en bm ner.
När mina ben vaknade skulle dom köra mig upp till mitt lilla hjärta.
Jag fick vänta i några timmar och det kändes som en evighet!
Under tiden tittade jag på videon o några bilder som Micke ller nån sköterska hunnit ta på Mio.
MIN GOSSE!=)
När jag väl var där uppe hos honom o trots att jag fick se honom med andningsmaskinen,
så visste jag att detta skulle gå bra, precis som det gjorde med Emmie.
Jädra otur bara att det skulle hända precis samma sak 2ggr.
Dock var inte denna gången alls lika dramatisk och Mios appgar var mkt bättre än Emmies!
Dom försökte koppla bort andnigshjälpen, men fick koppla tillbaka den genast för han orkade inte själv riktigt än.
Jag hade HEMSKA smärtor på op-dagen o kunde vara hos Mio bara korta stunder,
men på kvällen var jag redan uppe på benen.
Nästa dag gick jag själv upp till honom, tidigt tidigt på morgonen, men en liten medicinkopp med ngr droppar råmjölk som jag kämpat o pumpat ut på natten, hehe.
När andingen kommit igång,
kunde han istället inte behålla maten som han fick via sond i näsan.
Och sen lyckades lillpojken slita ut sonden själv och efter det gick det bara åt rätt håll=)
Under ett dygn höll de uppvak när jag matade o ammade o såg till att det kom igång.
Allt verkade funka fint,
så på fredags morgon blev han utskriven från avdelningen o jag bad om att få komma hem.
Nemas problemas!
om jag kunde ge mig sprutor själv i 4 dar o det gör jag lätt, bara jag får vara hemma !
Igår kom vi hem till stora syster o lilla pappa.
Nu ska vi mysa o hitta rutiner o allt som innebär att vara 4 istället för 3.
Syskonen ska få bekanta sig med varann i lugn o ro mm.
En redig omställning är det, men godegud så underbart!
Älskar verkligen mina små över allt annat och ändåså lite till!
Och en bättre o finare pappa till just mina små finns inte.
Älskar er så väldigt, av hela mitt hjärta!
MIO PÅ 35-an
Tack till våra fina som tog så bra hand om Emmie på snittdagen! Ni är guld!
fick vi en liten underbar Mio pojke, 3305g & 48cm ren kärlek!
Han har mörkt hår,
lik sin syster & pappa, men ändå en hel del lik mig oxå.
Kl.07 (eller faktiskt några minuter för sent) rusade vi in på avdelningen.
Jag var tokförkyld o hade knappt nån röst kvar.
Nervös som tusan!!!
Dom förberedde mig för op.
08.30 var det våran tur. Kördes till op och där gick det undan.
MASSA personal överallt, alla precis lika goa o trevliga!
Jag blev tvättad, fick mediciner, olika sladdar & slangar korst o tvärs,
saker som pep och
mina händer droppade av svett.
När det var dax för narkosen att sätta igång var jag som svettigast.
Tänk om jag skulle hosta till!!!
Jag satt blickstill o kutade med ryggen allt jag kunde medans bebisen sparkade i magen.
En narkossköterska stod mittemot o lutade sig mot mig o höll om mina armar.
Jag satt o stirrade på Micke som satt mittemot med sin fina rymddräkt o snurrade nervöst på kameran som han vid det laget stoppat in i bebins mössa! haha
Narkosen frågade helatiden hur det gick,
men det jobbiga var att jag kunde inte svara,
rösten kom inte ut för min hesa hals.
Hur som, allt det gick toppen och sen gick det verkligen undan!!
Jag kände verkligen allt, men jag kände ingen smärta.
Jag började svettas nåt så kopiöst o narkosen torkade bort dropparna från mitt anikte o bedyrade att det var helt normalt, det var bara mitt blodtryck som sjönk.
Det gick så snabbt, helst plötsligt känner jag bara tryck för magen,
narkosen kikar över 'draperiet' o säger Oj det gick fort nu kommer bebisen!
Jag hör ett litet ljud, det var min bebis!!!
Brister ut i gråt o tittar på Micke kommer jag ihåg.
I nästa stund visar dom snabbt en liten blåblå bebis som såg precis ut som Emmie när hon föddes !
Vad blev det? hör jag Micke säga.
Dom lyfter på ena benet o där ser jag en stooor pung, haha, tom jag fick röst då.
jag måste ha låtit som en tonårskille i målbrottet som jag 'skrek rakt ut' haha,
jag blev såååå lycklig o tårarna spruta o jag hörde grattis överallt;)
Utan att jag fick ta på min prins gick dom ut med honom och det visste jag skulle ske!Men det tråkiga var att dom kom aldrig tillbaka,
utan visade lilla Mio lite snabbt bara,
Micke bar på honom o han inlindad i ett vitt täcke.
Han var så fin o jag kände mig som världens lyckligaste=)
Hur som, fick dom skynda sig till BarnIntensiven eftersom lillen hade svårt med andningen.
Svalt massa fostervatten o var helt enkelt inte riktigt redo o komma ut till den stora världen än..
Jag låg kvar o blev sydd och hörde hur dom dividerade om blodtransf.
(jag hade förlorat nästan 2l blod. Hade tydligen ytliga blodkärl i magen)
Sen fick jag fick ligga på uppvaket själv.
Efter en stund kom Micke och en bm ner.
När mina ben vaknade skulle dom köra mig upp till mitt lilla hjärta.
Jag fick vänta i några timmar och det kändes som en evighet!
Under tiden tittade jag på videon o några bilder som Micke ller nån sköterska hunnit ta på Mio.
MIN GOSSE!=)
När jag väl var där uppe hos honom o trots att jag fick se honom med andningsmaskinen,
så visste jag att detta skulle gå bra, precis som det gjorde med Emmie.
Jädra otur bara att det skulle hända precis samma sak 2ggr.
Dock var inte denna gången alls lika dramatisk och Mios appgar var mkt bättre än Emmies!
Dom försökte koppla bort andnigshjälpen, men fick koppla tillbaka den genast för han orkade inte själv riktigt än.
Jag hade HEMSKA smärtor på op-dagen o kunde vara hos Mio bara korta stunder,
men på kvällen var jag redan uppe på benen.
Nästa dag gick jag själv upp till honom, tidigt tidigt på morgonen, men en liten medicinkopp med ngr droppar råmjölk som jag kämpat o pumpat ut på natten, hehe.
När andingen kommit igång,
kunde han istället inte behålla maten som han fick via sond i näsan.
Och sen lyckades lillpojken slita ut sonden själv och efter det gick det bara åt rätt håll=)
Under ett dygn höll de uppvak när jag matade o ammade o såg till att det kom igång.
Allt verkade funka fint,
så på fredags morgon blev han utskriven från avdelningen o jag bad om att få komma hem.
Nemas problemas!
om jag kunde ge mig sprutor själv i 4 dar o det gör jag lätt, bara jag får vara hemma !
Igår kom vi hem till stora syster o lilla pappa.
Nu ska vi mysa o hitta rutiner o allt som innebär att vara 4 istället för 3.
Syskonen ska få bekanta sig med varann i lugn o ro mm.
En redig omställning är det, men godegud så underbart!
Älskar verkligen mina små över allt annat och ändåså lite till!
Och en bättre o finare pappa till just mina små finns inte.
Älskar er så väldigt, av hela mitt hjärta!
MIO PÅ 35-an
Tack till våra fina som tog så bra hand om Emmie på snittdagen! Ni är guld!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)