Och alla vid din sida, fysiskt och i sina hjärtan.
Lugnt & stilla, men ändå så kraftfullt.
Aldrig nånsin har jag sett livet gå ur med en sån kraft.
Den kraften var inte av denna jord! Jag antar att du var redo?
Redo att lämna jordelivet med dunder o brak!
Det gör så fruktansvärt ont. Men jag bara vet att du har det bra nu.
Nu har du fått lugn & frid. Vi ses igen lilla pappa ♡
Pappas hjärta hade stannat!
Jag tror att mitt hjärta stannade i samma stund...
Jag visste inte hur illa det var, men att pappa låg på IVA på Huddinge sjukhus.
Så jag åkte dit med ilfart. Såklart!
På vägen får jag ett samtal.
Hjärtat hade stannat tom 2ggr och att få igång pumpen hade tagit 10 min!!!!!
Vem som helst kan ju förstå att det inte bådar gott.
Han låg på Iva, i respirator.
Jag vet att jag ringde till Joni &Loijsan men jag kommer inte ihåg vad jag sa.
Vi skyndade till sjukhuset tillsammans och där låg han,
min älskade fina starka pappa.
Intuberad och med sladdar, slagar & övervakning.
1-2 sköterskor alt läkare på rummet helatiden.
Jag orkar inte ens dra hela resan just nu.
Men vi stannade hos honom i 5 dygn,
klappade, pratade, sjöng... skrattade & grät..
Vi fick turas om att vara hos honom 2 o 2.
Jag kan bara tala om för mig, men jag hade så svårt att släppa taget och gå ifrån...
Hunger, det kände jag inte.
Men när hela rummet snurrar och kroppen skakar av frossa,
så var man tvungen att få i sig nåt för att orka...
Men det var värdsliga saker, det var inte jag som låg där,
utan min starka pappa!
Läkarna berättade att pga hjärtstoppet & syrebristen hade pappa fått svåra hjärnskador.
Och hjärnskadorna fick honom att krampa kraftigt så fort de drog ner på sömnmedlet.
Chansen till överlevnad var minimal.
Men hoppet, hoppet är det sista som försvinner.
Ända in i det sista hoppades jag på mirakel...
Men pappa var djupt djupt medvetslös. Och skadad. Han skulle aldrig orka...
I tisdags på fm togs respiratorn bort.
I 12 timmar kämpade han utan andningshjälp.
Han behövde aldrig vara ensam.
In i det sista hade han oss vid sin sida.
Och jag hoppas att du sitter där uppe nånstans nu pappa,
med dina trumpinnar i handen, och ler mot oss.
Saknade gör så fruktansvärt ont och jag är totalt utmattad.
Men jag vet att du har det bra nu, det är det som är det viktiga.
Älskade lilla pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar